Skip to main content

Det är mitt val, de är mina svar, det är mitt liv

Nu har jag suttit i flera dagar och varit lite bitter på mänskligheten. Det är inte snällt att dra alla över en kam men eftersom att jag inte vill hänga ut människor i min omgivning så får jag helt enkelt generalisera det hela lite. Ha lite överseende. Det är en lite mer bitter ton än vad ni är vana vid, men jag känner att jag på något vis måste markera här. Feel free att lämna en kommentar om dina åsikter och tankar kring detta ämne.

Då kör vi.

Människor har en tendens att vara nyfikna. Vi vill stilla vårt begär efter kunskap eller i vissa fall skvaller. Vi googlar, söker över hela facebook, granskar bilder på instagram och ströläser bloggar tills vi har hittat svaret på frågan vi ställt oss. Vi måste veta, vi måste sprida vidare denna information som vi nu har tagit oss tiden att leta fram och vi bara måste ha en åsikt. Mitt i allt detta har många av oss helt tappat all rim och reson av vad vi helt enkelt inte har med att göra. Vad som är privat, den gränsen har suddats ut någonstans längs vägen. Har du dessutom en blogg så menar en del människor att du faktiskt har suddat ut denna gräns helt på egen hand.  Jag får väldigt ofta kommentarer här på bloggen och flera mail i veckan från människor som jag absolut inte känner där de vill veta vilken sjukdom jag har, varför jag är sjuk och vad som har hänt. Såg ni hur den där gränsen för vad som är privat bara suddades ut, mitt framför era ögon.

Poff.

Du kan inte släppa in människor på väl valda delar av ditt liv längre, nej det är inte acceptabelt i dagens samhälle. Vi kräver allt eller inget.

Att bo i en liten småstad där ens föräldrar drivit eget företag i över trettio år gör inte dig direkt anonym, alla känner apan men apan känner ingen. Det finns bara en enda Malin Sörmlind i hela stora vida världen och det gör världen märkligt nog otroligt liten. På både gott och ont. Jag tycker om uppmärksamhet och kan absolut söka mig till den, på mina premisser. Jag uppskattar inte alltid denna uppmärksamhet.

Det jag skriver här på bloggen som har med min kropp att göra är sådant som jag pratat igenom med min familj innan jag publicerar, både make och föräldrar. För även om det är min kropp så rör det också dem i allra högsta grad. De får precis lika många frågor som jag får. Men det är inte deras svar att ge. De är mina och jag vill själv välja vilka jag anförtror mig åt.

Summan av kardemumman är detta;

Om du träffar mig inne på stadens gator eller där jag försöker ta mig fram med rullstolen i en trång klädesaffären så är risken ganska så stor att jag inte vill sitta där och berätta för dig om mina senaste läkarbesök eller om den ovissheten jag och min familj går igenom. Det är i sådana situationer som du får svar som jag har övat på länge. Korta snabba svar utan någon direkt information, meningen brukar börja med en tung suck, för att ladda inför de följdfrågor som nästan alltid kommer. Jag kan konversationen utantill och behöver egentligen inte ens lyssna.

Flera gånger har jag bett PAJ (personlig assistent Jessica) att hålla utkik efter människor som jag kanske känner så att jag kan gömma mig lite snyggt för att jag helt enkelt inte orkar ibland. Jag orkar inte med blickarna, jag orkar inte bli intervjuad och i sin tur bli påmind om att livet inte riktigt blev som jag hade tänkt.

Och för guds skull, titta inte rakt in i mina ögon för att sedan vandra ner med din blick på min rullstol för att direkt efter det ge mig ett litet försiktigt leende som att du antingen tycker synd om mig där jag sitter, eller att du är lättad över att du slipper sitta där. Det händer, tro det eller ej, ganska ofta och jag får bita mig otroligt hårt i tungan för att inte fråga om du kanske vill ta en liten åktur eller två. För om du är sugen kan du få låna mitt vrålåk precis när du vill. Så du kan få känna de granskande blickarna. Så att du kan få känna att du är i vägen lite hela tiden och känna på hur det känns att bli ännu mer handikappad än du redan är för att du inte kan ta dig fram i en stad full av små backar, jobbig kullersten och trappor. Så att du får känna på hur det känns att två människor, helt främmande för dig, tar tag i din rullstol och lyfter in dig i den affär eller restaurang som du gärna vill besöka. Har du inte känt dig liten innan, så gör du det då. Men om du vill så kan jag mer än gärna ge dig ett försiktigt litet leende. Då kanske det känns lite lättare.

Missförstå mig inte. Jag kan absolut förstå att du kanske tycker synd om mig och det är ju faktiskt ganska fint av dig att du kan känna sådana känslor för en annan människa i det smått egoistiska klimat vi verkar leva i. Men nu kommer dagens stora hemlighet. Är du beredd..?

Det hjälper inte mig att du tycker synd om mig, jag mår inte bättre av det. Det ger inte mig styrka att orka ta mig fram.

Jag vet. Du tänkte kanske inte på det. Men det kommer du göra från och med nu. Mitt tips är som följer; Säg istället någonting som peppar mig, som gör mig glad och som får mig att skratta. Då har vi garanterat en trevligare stund tillsammans.

Frågor på detta kompisar..?

22 thoughts to “Det är mitt val, de är mina svar, det är mitt liv”

  1. oj oj oj.. det här är ingen lätt uppgift.
    Vet inte om jag ska göra en lång eller kort kommentar…skriver utan förberedelser…jag kom precis hem kl. 23:02 efter en genrep i Sölvesborg av Nöjeskompaniets 15 års show som går av stapeln i morgon lördag…NU kom jag på det…
    Jag läste för många år sedan ett reportage av en utrikesreporter som hade befunnit sig i ett land drabbat av krig och allt det elände det kan föra med sig. Han möter en man som sitter på en egenhändigt ihopsnickrad tralla med fyra hjul. Mannen hade blivit av med bägge sina ben…det var bara två klumpar under midjan. Han hade inte råd med någon rullstol. Han hade ingen som hjälpte honom…han puttade sig själv fram med bara händer och armar. Precis när reportern ska passera mannen på rullbrädan så tittar denne upp mot honom och utbrister -”What a nice weather we have today, mister!?” …. Reportern skrev detta för att det är ett ögonblick i hans liv som han aldrig kommer att glömma. Visst är det en fantastisk berättelse, Malin?
    Och jag tycker alltid om att träffa dig (när vi väl gör det) för du är alltid glad och sprallig…och rolig!! Du har aldrig sagt något negativt om dig själv till mig…That´s it!! Jag ser dig för den du är..hur mycket jag vill. SÅ DET SÅ!!!!
    Ha det nu BÄST!!!…och hälsa Ludde!!
    Mvh. Håkan

    [Svara]

  2. Bra skrivet!

    Nyfikenheten tar ibland över och lämnar förnuftet och vettet bakom. Det är något jag kämpar med. (Har asperger syndrom och det kopplar inte alltid att det kan vara nåt som folk inte vill prata om)

    Finns såklart många anledningar till att folk frågar och jag tänker anta (vill tro) att de flesta frågar för att de bryr sig och inte för att de vill höra om andras olycka.

    Jag har aldrig riktigt ”tyckt synd om dig” för jag har varit för upptagen med att vara förbluffad och imponerad av dig. Ordet ”WOW!” kommer ofta fram när jag ser något du fotat/skrivit och mitt ansikte varvar mellan att med stora ögon le stort och att sitta med munnen öppen och hakan i knät. För du är ju fantastisk!

    Och snablarns beroendeframkallande…kollar instagram bara för att se om du uppdaterat.

    [Svara]

  3. Hej

    När jag läser ditt inlägg så går det många tankar genom mitt huvud, jag tror du sätter ord på vad många känner som är handikappade av något slag, eller har något udda så det gör så folk kikar lite extra.

    Det är klart man tycker synd som dom som har ont, när man inte har det själv etc

    Men jag måste säga att skulle vi alla ha hälften av ditt jävlar anama så skulle nog inte många klaga och det skulle bli mycket gjort. Jag känner igen mig i dig Vi har båda samma glädje till livet och vi leva det fullt ut, vi vill båda inte se begränsningar utan bara möjligheter. Jag lever efter mottot ”Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid” du kan få det mottot av mig för det är så du lever
    Kramar från mig till dig

    [Svara]

  4. Heja heja!
    Jag förstår dig mycket väl, jag har själv suttit i rullstol och alla människor som bara tyckte synd om mig höll på att göra mig galen!
    Som du skriver så får inte medömkan en till att må bättre eller kunna gå.
    Sen är det ju liksom en annan femma att kunna och vilja känna för de människor som mår dåligt, tror du förstår vad jag menar.
    Jag har nyligen flyttat till just Mörrum och när ditt inlägg om rehab centret blev så pass stort fick jag höra av en som bott här hela sitt liv att du är en glad tjej med mycket ruter i dig, tror de flesta ser dig just så. Bara så du vet, kan ju va kul att höra kanske 🙂

    Gillar bilden här och det hjärta som blir jämte dig 🙂 Du är duktig med kameran Malin!
    Ha en bra dag!
    Kram

    [Svara]

    Malin Sörmlind svarade:

    Nämen va roligt att höra! Det gjorde hela min morgon ska du veta!

    Bor frun nu i Mörrum tycker jag absolut att vi ska satsa på en fika! 🙂

    [Svara]

    Malin svarade:

    Ja det hade varit jätteskoj att träffa dig! 🙂
    Måste vi satsa på, antar att du har FB va?
    Ska genast kolla upp saken iaf!
    Kram

    [Svara]

    Malin Sörmlind svarade:

    Klart jag har facebook! Malin Sörmlind – Look me up!

    [Svara]

    Malin svarade:

    Hittade fotografen där men ingen annan…Tänkte mera på din privata sida eller så 🙂 Lätt sätt att hålla kontakt ang den där fikan ju 😉

    [Svara]

  5. Jag kan förstå känslan en aning. Inte för att jag själv har rullstol men har många års erfarenhet som personlig assistent och jag såg alla människors reaktioner när jag var ute med tjejerna jag jobbade hos. Jag har dessutom fått en släng blickar och negativa reaktioner av folk nu när jag är tjock. Även ett 100-tal främmande människor som gratulerat mig till graviditet och det känns så jävla kränkande också (svarar alltid att jag inte är gravid utan fet, vilket får tyst på de flesta).
    Nyfikna människor som inte inser vikten av ens privatliv vill jag slå på… Och jag har inte ens en aktiv blogg där människor kan läsa om mitt liv och därmed anse sig ha rätten att prata som med dig när de ser dig eller din familj.

    För övrigt, skulle vi ses någon dag hade jag antagligen lett mot dig också, men det är för att jag ler mot allt och alla jämt och ständigt. Men jag hoppas verkligen att jag inte utstrålar någon jävla tyck synd om-leende för jag hatar tycksyndomandet….

    Jag vet inte egentligen om det jag skriver är särskilt vettigt eller relevant men jag skyller på sömnbrist 🙂

    [Svara]

  6. Du har helt jävla rätt bruden! 🙂
    Stå på dig, du är värd att leva det livet du vill leva utan fördomar eller dömmande blickar från folk. Du är lika mycket värd som alla andra.
    Tycker inte heller att man ska tycka synd om någon, mycket för att det oftast stjälper mer än hjälper.
    Styrkekramar till dig och din familj!

    [Svara]

  7. Du är dessutom utmanad av mig i min blogg, om du vill.. du skriver så djupt och jag så ytligt så nu blev det en lite ytlig kommentar till detta 😛

    [Svara]

  8. WOW! Vilket inlägg! Jag fick gåshud på armarna av detta! Jag känner inte dig och hittade hit idag via Zarahs blogg, men gud så GLAD jag är att jag fått äran att läsa detta inlägg. Så väldigt, väldigt stark du verkar vara. Är uppvuxen med en fysiskt och till viss del psykiskt handikappad bror så jag känner igen mig i mycket av det du beskriver, även som utomstående.

    Stå på dig tjejen, du verkar hur cool som helst och jag beundrar ditt mod! Här kommer jag kika in fler gånger, garanterat!

    [Svara]

    Malin Sörmlind svarade:

    Tack snälla du! Jag blev så rörd att jag nästan började att gråta. PMS- tider är inte världens bästa tid för mig om vi säger så! Varmt välkommen hit!!

    [Svara]

  9. Mycket bra skrivet Malin! Jag känner ju inte dig men får uppfattningen att du är helt underbar, ärlig, stark, en bra vän, att du går din egen väg vad folk än säger. Dessutom är du grym på både smink och foto!

    Kan förstå känslan när folk stirrar på en. Alla dömmande blickar. Jag har ju alltid varit tunn som en sticka och att visa sig i kortärmat på sommaren är ingen höjdare. I lilla Karlshamn kan man få både brännande blickar och kommentarer, nästan så man vill smyga runt väggarna.

    Nu har jag svamlat klart 🙂 Sköt om dig!

    [Svara]

  10. Jag får be om ursäkt ifall min fråga till dig var jobbig. Men på sätt och vis förstår jag precis vad du går igenom. Jag är också sjuk, kan inte ta mig fram på egen hand utan rollator och knappt ens det, då får någon snällt putta mig fram i min rullstol. Jag har fått några diagnoser, men mina läkare är inte säkra på att det är rätt diagnoser eller bara dom diagnoserna. Därför frågade jag dig vad du led av för sjukdom, för att på sätt och vis få en hjälpande hand.

    [Svara]

    Malin Sörmlind svarade:

    Nej Hanna din fråga var inte jobbig! Jag förstår absolut att din situation är jobbig och att du söker efter svar! Jag hoppas att du inte tog illa vid dig av detta inlägg. Det var mer menat till gemene man, som inte söker efter svar för sin egen vinnings skull utan för sin egen nyfikenhet. 🙂

    [Svara]

    Hanna svarade:

    Jag kände mig nog lite pickad då jag själv inte gillar att jämt få frågan eller blickarna. Sen vet jag ju hur Karlshamns fungerar, liten stad..alla känner alla. Eller mer alla känner apan, apan känner ingen som du skrev. Helt plötsligt hamnade man i mångas blickfång, och inte på det bra viset. Håller mig till Mörrum nu, där finns det mer icke dömande gamlingar 🙂

    [Svara]

  11. De där blickarna möter vi, jag och min man, varje gång vi rör oss ute… Han i rullstol, jag gåendes bredvid. Man ser hur folk tittar, pratar och funderar… ”Är det hans assistent?” så när vi sen håller hand, eller Gud förbjude, pussas är det som att hela deras stirrande värld ska rasa samman 😉 Han är ju inte bara rullstolsburen, han stammar ibland OCH han är inte född i Sverige (men pratar felfri svenska så per telefon kan ingen ana det) – allt är tydligen ögonbrynshöjande i sig och allt samlat i en, muskelbyggande, styrkelyftande, rullstolskille gör ju det inte mer anmärkningsvärt… tydligen.

    Ibland kan det roa oss att driva med de som glor och få dem att se ut som tomma fågelholkar, men ofta blir det bara irriterande och man vill helst fråga ”Har du aldrig sett en rullstol tidigare eller ett gift par pussas/hålla hand?!”

    Själv känner jag de där granskande blickarna varje gång jag parkerar på en handikappsplats med mitt eget tillstånd – mitt handikapp syns ju inte på utsidan och blickarna och ibland kommentarerna man får är både sårande och irriterande. ”Jag byter gärna kropp med dig vilken dag som helst om du inte har såna bekymmer att du berättigats till handikappstillstånd för p-plats”, vill jag bara skrika till dem då!

    Du är en, för mig, mycket imponerande och inspirerande människa. Unik, spännande, fylld med både djup och humor – och humör… en helt enkelt fantastisk Malin! En person, vars blogg, jag är stolt över att få ta del av oavsett vad ämnet för dagen är…

    Bit inte ihop – bit ifrån!

    Kram!

    [Svara]

  12. Skriver från ajfånen nu så jag tar förbehåll om skrivfel….

    Guuuuuud vad jag känner igen kapitlet om blogging/sociala medier. Klart alla känner oss in i detalj (tror dom) & klart man måste utleverera ALLT, har man sagt A får man säga B.

    Jag skriver ju lite taskigt… Slarvig, adhd & massa i hjärnan samtidigt som vill ut, dyslexi, bott i Norge i 21år = tänker på Norska men skriver på Svenska (för att inte glömma mitt språk)
    Summa kardemumma är att det inte finns ett inlägg som är hundra % korrekt i stavning & det får jag höra -om & om igen!!!!
    Att alla mina ”ursäkter för dålig skrift står i *om mig* det tar dom sig inte besväret att läsa, utan slänger ut välmenande kommentarer om att jag borde skriva i rättstavnings program först osv för det är HEMSKT att läsa så dålig svenska….

    Det har folk rätt till att skriva därför att jag valt att blogga!!!!!
    Va!???

    Jag har till & med fått höra att folk som sär-skriver & inte kan grammatik inte borde få publicera på nätet….

    Ja ja det var mig, nu är det dig kära!!

    Kära kära Malin
    Vaaaad skriver du inte alla snaskiga detaljer om din sjukdom *chock* 😉
    Du alltså, -när jag tänker på dig så tänker jag på power, även om jag förstår att livet inte alltid är skratt, smink, foto, lycka & glädje. Men du är ändå power i mina tankar.
    Jag har ju träffat dig & haft äran av mycket glädje & blodigt allvar med dig & fascineras av din klokhet.
    Visst fn tycker jag så jävla synd om dig, jag tycker synd om mig själv också ibland!! Men mest känner jag din positivitet genom varelse iPhone eller data skärmen. Jag tror vi är lite lika, starka som oxar & ibland sköra som små porslinsfigurer men mest av allt bara så alltför glada i livet så vi väljer att se allt från den ljusa sidan <3

    I <3 You & saknar dig egentligen massa i livet men är sååååå bad på att följa upp alla miljontals braiga bloggar 😛

    Puss

    [Svara]

  13. Bra skrivet! Tror dock det är väldigt svårt för utomstående att veta hur man ska bete sej. Frågar man för mycket så trampar man på tårna och frågar man ingenting så är man ignorant och obrydd, det är i alla fall den uppfattning jag fått när man betett sej fel. Tror på något sätt ändå att det är väldigt individuellt hur man vill bli mött men något som man som funktionshindrad helt enkelt måste förklara så att folk vet 🙂

    KRAM

    [Svara]

Kommentera

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.
%d bloggare gillar detta: