Skip to main content

Debatt: Sätt oss inte alla i samma fack

Tre ord.

Under dygnets alla vakna timmar är det just dessa tre ord som mest trillar ut ur min mun. Vilka tre ord tänker ni kanske nu. Det är inte jag älskar dig eller du är dum, inte ens absolut inte sheriffen.

Det går bra.

Tre små ord, om och om igen, minst åttio gånger om dagen.

Ska jag hjälpa dig, ska jag ta emot, ska jag köra rullstolen, ska jag plocka upp den, ska jag hämta kaffe, ska jag ta den, ska jag hjälpa dig med skorna, ska jag dela frukten, vill du att jag ska osv osv osv.

– Det går bra.

Vissa gånger går det kanske lite bra och jag blir stolt över min egen förmåga. Man ser direkt om jag har försökt sätta på strumporna själv, de täcker bara halva foten. Men det räknas ändå. Andra gånger, oftast alltså, går det helt enkelt inte så bra och då ber jag om hjälp, faktiskt. Men jag måste få försöka själv innan någon sveper in och gör det åt mig. Jag är inget barn, jag är en vuxen kvinna och vill jag lägga en halvtimme på att försöka få på mig den där förbenade strumpan så gör jag det. Bara låt mig försöka innan du hoppar in och tar över. Annars blir vi ovänner och du gör mig en otjänst, fast du bara försöker vara snäll eller göra ditt jobb som min assistent. Vi är ett lag jag och PAJ. Hon och jag gör mig till en fungerande människa i vardagen. Utan henne, familj och vänners hjälp och stöd vore jag bara ett sorgligt litet skal.

I dessa dagar där jag läser dagligen om vidriga människor som fuskar med assistans för en ekonomisk vinning eller de individer som faller offer i denna häxjakt som faktiskt pågår och får sin assistans indragen för att de gungar i en musikvideo så är det en ren försvarsmekanism och överlevnadsinstinkt för mig att försöka vara iallafall lite självständig. För man vet inte, helt plötsligt kanske jag råkar gunga till i en hammock och så är all min dagliga hjälp som bortblåst. Tanken slår mig dagligen, vad skulle jag göra om ett brev damp ner i brevlådan där det står att nu får Fru Sörmlind klara sig själv, puss och kram från försäkringskassan.

Konsekvenserna skulle vara förödande både för mig, min familj och mitt hem. Vi skulle vara tillbaka där vi var innan jag fick en assistent och tro mig. Det var inte ett värdigt liv. Jag låg i soffan från klockan sex på morgonen tills tre på eftermiddagen då Ludwig kom hem från sitt arbete. Jag fick ha en blöja eftersom att jag inte kunde ta mig till toaletten själv och jag drack vatten och åt frukt och mackor som Ludwig ställt fram innan han åkte till jobbet. Jag tror inte att någon blir förvånad när jag säger att jag inte vill tillbaka dit. Någonsin.

Platsen är Sverige, året är 2013. Ingen går längre säker, man misstänkliggör tyvärr alla tills motsatsen är bevisad. Läkarintyg lika långa som fotbollsplaner är inte utförliga nog. Man går igenom eldprov efter eldprov för att få hjälp när man inte passar in i samhällets mall. Är du handikappad vill de veta precis hur handikappad du är och du får svara på frågor som gör dig mindre än Tummelisa. Du ska beskriva in i minsta detalj hur omfattande dina problem är och hur lång tid saker och ting tar dig. Är du döende vill man gärna veta på ett ungefär när du tänkte lägga näsan i vädret och har du något annat omfattande handikapp psykiskt eller fysiskt så vill man gärna veta hur pass nära du är från att hoppa ner för en ättestupa. Sedan räknar de ihop allt detta någon magisk formel som jag inte förstår.

Jag har haft väldigt få duster med försäkringskassan under mina år, men i ärlighetens namn är jag faktiskt livrädd för dem. Inte människorna som arbetar på denna plats, de brukar i nio fall av tio vara underbara människor, utan vad de kan göra med några enkla knapptryckningar. Deras makt är skrämmande för mig.

Nu går listan över världens läskigaste saker enligt Malin alltså så här; 

  1. Tomten
  2. Clowner
  3. Hajar
  4. Försäkringskassan

Jag skulle vilja tro att vi, jag och försäkringskassan har en relation med ömsesidig respekt men jag tycker att det är obehagligt att jag ska behöva leva med ovissheten över min egen kropp, en obeskrivlig smärta samtidigt som jag ska hantera rädslan som infinner sig ibland. Att någon kanske spionerar i buskarna med en kamera, att någon anmäler mig för att jag råkar le och se glad ut när de möter mig på stadens gator. Det sistnämnda har tro det eller ej hänt. Man kan ju inte vara glad när man är sjuk och handikappad, hon bara luras säkert, på henne bara! Handläggaren på försäkringskassan tyckte att det var precis lika märkligt som jag tyckte, men kommer en anmälan in så måste den utredas.

Min fundering är om det verkligen är rätt att man ska behöva leva med denna oro, om det verkligen är rätt att någon blir av med sin assistans för att man vill gunga lite i en hammock. Är gungor olagliga för oss som lever med ett handikapp? Är det verkligen rätt att en kvinna blir bestraffad för att hon känner ett inre sug att gunga lite fint i en musikvideo? För om så är fallet så vill jag ta detta tillfälle i akt och erkänna att midsommar 2012 gungade jag minsann lite i en hammock. Det var inte länge, jag var inte ensam, jag fick hjälp, men det hände. Jag har egna handbojor om ni vill hämta mig på en gång och min adress har ni ju redan.

Om det är så att det finns saker där ute i den stora världen som vi inte får använda oss av eller göra, saker som inte är för oss, så skulle jag jättegärna vilja ha en lista på dessa saker så att jag kan visa er att vissa saker kan vi göra. Tro det eller ej!

Okej, jag skulle inte kunna springa tiotusen meter häck eller operera en hjärntumör. Men jag kan gunga lite, om jag får hjälp. Snälla begränsa oss inte, sätt oss inte alla i samma fack. Vi har alla olika förutsättningar och olika handikapp. Vi är olika individer och världen är till för oss alla.

Det sista var väldigt Thomas Di Leva, men det bjuder jag på.

Kommentarsfältet är nu öppet för debatt. Bollen är er, vad tycker ni? Vilka erfarenheter har ni?

10 thoughts to “Debatt: Sätt oss inte alla i samma fack”

  1. Mycket bra skrivet! Jag är också rädd för försäkringskassan. De tänker neka min ansökan om 75% sjukersättning (har asperger syndrom) för att de tycker att jag inte testat nog många olika arbeten.

    Mailat handläggaren och sagt att efter som jag är hemskt stresskänslig och pga diagnosen blir väldigt trött i huvudet fort (inget ”filter” för alla intryck) så spelar inte själva jobbet så stor roll. Har 10 h i veckan nu på föemodligen den lugnaste arbetsplats som finns i stan (Pingstkyrkans returide secondhand) och är där när.det är stängt.

    Fick nyss veta att de tänker avslå och min stressnivå är högre, magkatqrren värre och jag sover sämre trots kedjetäcke.

    Det är SÅ bra att du skriver om det här!

    [Svara]

  2. Min mamma har blivit granskad flera gånger efter många års sjukskrivning och det är en psykisk påfrestning att gå igenom. Samtidigt är det ju bra att de utförs för att de som verkligen är i behov av sjukskrivning får sjukskrivning och resten kommer ut i arbetslivet igen. Tyvärr generaliserar försäkringskassan ofta och intyg skrivs av läkare som inte ens träffat personen ifråga. Så var det för min mamma. Läkaren på fk ansåg att hon kunde jobba utan att ens ha träffat henne. Det krävdes många nya läkarbesök och intyg av hennes ordinarie läkare för att hon skulle ha rätt till sjukersättning igen. Systemet måste bli bättre.
    Angående dina strumpor där, som arbetsterapeut måste jag fråga, har du inte fått en strump-på-dragare? 🙂
    Kram Cilla!

    [Svara]

    Malin Sörmlind svarade:

    Joho då! En sådan fick fru Sörmlind. Men hon hade inte styrka nog att dra så nu mest lägger jag strumpan ner och försöker glida in lite snyggt. Funkar så där.. Haha

    Tråkigt att höra om din mamma, håller med dig fullständigt om att fk ibland gör bedömningar utan att träffa individen i fråga och det är enligt mig rent förskräckligt! Jag hoppas att det löste sig för henne i slutändan? <3

    [Svara]

  3. Mycket bra skrivet! Vi är nog ganska många som delar din rädsla för försäkringskassan,eller makten de har att bestämma över våra liv.
    I mitt fall var det så att en läkare från f-kassan kom ned från Stockholm för att bedöma min överklagan om indragen sjukersättning på 50%. I hennes rapport stod det att jag var socialt kompetent,hade klar och vaken blick och utgjorde ett välvårdat intryck. Men hallå! Det är kronisk värk jag har…
    Behöver jag säga att jag fick avslag på min överklagan. Så ska du träffa deras bedömningsläkare,se för jisse namn till att vara skitig och ovårdad.
    Nu hoppas jag att du får vara ifred för dom.

    Kram till en fin tjej som ger mig många stora leenden med sin underfundighet och öppenhet ♥.

    [Svara]

  4. Jisses Malin du skriver så bra så man vill inte sluta läsa, man får upp bilder i huvudet även om det är alvarliga saker du tar upp så blir det på pricken rätt och ibland får du in lite galghumor ”så nu mest lägger jag strumpan ner och försöker glida in lite snyggt. Funkar så där.. Haha”

    Skriv din bok och samtidigt ger du dig in i debatten om hur det är att vara handikappad.
    Vem ska man tipsa att här finns en tjej som borde få höras i handikapp debatten..

    från en trogen följare
    Carina

    [Svara]

  5. Jättebra skrivet Malin!
    Det är ju inte så att man lever på myndigheternas försörjning för skoj skull och inte är det för att man tjänar pengar på det. Nej, man TVINGAS helt enkelt just för att man då av diverse orsaker inte kan ta ett vanligt arbete.
    Jag lever med oron jag med, hur ska det gå? Vad ska de komma fram till osv?
    Man får hoppas på det bästa helt enkelt 🙂
    Kram

    [Svara]

  6. Sjukt (ironiskt nog) bra skrivet Malin. Samma hände min mamma. I sex år gick hon omkring och hade hela världens tyngd på hennes axlar och världens eviga oro pga försäkringskassan. Idag (för någon månad sedan exakt) är hon skukpensionär, 46 år gammal. Och dom människorna som fuskar, fan dom jävlarna skall vara jävligt glada att dom KAN arbeta.

    <3

    [Svara]

  7. Blir så ledsen när jag läser det här 🙁
    Det är verkligen så.. Man blir inte trodd..
    Jag var långtidssjukskriven då jag inte klarade av att behålla varken mat eller vätska under två hela graviditeter. FK ringde mig och frågade om jag ”verkligen inte kunde tänka mig” att gå till jobbet.. Som om jga var hemma för jag ville?!! Skulle jobba dygnet runt så länge jag slapp må som jag gjorde under dom sammanlagda nästan 20 månaderna av mitt liv. Kände mig kriminell och som att dom inte trodde på mig.. Hade lust att fråga om nån ville komma hem och hålla mitt hår hela dagarna när jag låg i (bästa fall) toan o spydde mig genom dygnet.. Fyfan.
    Förstår att man måste vara granskande men till vilken gräns och på vilkas bekostnad.. dom som är sjuka på riktigt..
    STOR KRAM FINA DU!

    [Svara]

  8. Mycket bra att du tar upp detta!

    Jag tycker också att FK:s regler är läskiga. Plötsligt så står man där med noll kronor i inkomst men jag kan ju heller inte lägga mig ner och dö. Nej, att kämpa i ett rättslöst Sverige 2013 är verkligen ingen höjdare.

    Kramkram.

    [Svara]

  9. Känner så igen det du skriver om att du kan och vill själv.. Där kämpar jag hårt med min son. Det han kan ska han göra själv. Annars själper jag honom. Jag pushar honom på ett bra sätt och tänker att ju mer han kan själv. Ju bättre blir det för honom i framtiden. Även om vi får vänta länge när vi har bråttom och sådär. Så får det ta den tid det tar. Jag kan ibland bli tokig på de som matar honom, tar på honom utan att han ska hjälpa till, serverar honom allt utan att lägga in bilder och tecken. Ja, du vet. De menar väl men det blir så fel! Och tänk hur stolt han blir när han fixar det. Den lyckan är så härlig att se! Jag tycker det är bra att du skriver om det. Så att de i din närhet förstår vad det betyder för dig att få klara av det själv, vara självständig, i de situationerna du kan. Stor kram till dig Malin!

    [Svara]

Kommentera

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.
%d bloggare gillar detta: