Skip to main content

Skratt, fruktsallad och tårar, mina sista möten på rehab

Så där.

Nu är mina möten med sjukgymnasten, arbetsterapeuten, läkaren och psykologen över och min tid på rehab är över för den här gången. Nu skall de alla träffas och tillsammans diskutera mig och de förutsättningar som jag har och vad de själva har observerat under sina möten med mig. Denna fina sammanfattning skickas sedan till försäkringskassan som skall fatta ett beslut om min fortsatta aktivitetsersättning.

Igår träffade jag sjukgymnasten, otroligt trevlig kvinna som hade lätt för att skratta. Vi pratade om den träning som jag i dagsläget utövar och vad jag kan förbättra. Hon lyssnade, vi diskuterade och det kändes som att hon förstod mig. Jag tyckte om henne, fick ett bra intryck. Hon gav mig dessutom godkänt med beröm. Det frågade jag givetvis.

Hur är din smärta idag frågade hon. Jag fick en sticka i handen med en tabell, ett till tio. Jag såg på henne, log och sa;

– Två saker. Nummer ett, jag voltade med rullstolen idag så jag har givetvis lite mer ont än vanligt. Nummer två, har man levt med smärta dagligen så länge som jag har så blir det vardagligt. Den smärta jag känner som jag kanske mest tänker “ptja” om, kanske skulle vara helt oumbärlig för dig. Smärta är relativt. Men visst, jag är en åtta.. Och en halva… Komma sjuttiofem. Upphöjt till två. Om vi nu ska vara specifika.

Hon godtog mitt svar, antecknade och log.

Idag var då sista dagen. Jag skulle träffa först en arbetsterapeut och sedan en läkare. En kvinna i en ack så festlig klänning och löjligt snygga skor mötte oss innanför dörren och vi satte oss tillrätta och hon berättade vad vi skulle göra och vad som skulle ske. Vi pratade om hur en vanlig dag ser ut för mig, vilka hjälpmedel jag har hemma och hur jag gör saker och ting. Jag hade redan hört ett rykte om att jag skulle utföra uppgifter och att hon skulle observera hur jag utförde dessa uppgifter. Hon smet iväg och kom efter en stund tillbaka med en skärbräda, kniv, ett äpple och en apelsin. Jag skulle göra en fruktsallad.

Enkelt tänker ni kanske nu.

Nej nej nej. 2000-bitars pussel är mer simpelt än en fruktsallad. Jag attackerade äpplet gång på gång med kniven, delade, stack och tog i som att jag skulle mörda. Sedan kom eldprovet – apelsinen som först skulle skalas och sedan delas. Jag var nästan helt svettig innan jag var färdig med salladen som Ludwig fick äta upp.

Analysen av detta moment var följande mening:

– Det var några gånger som jag trodde att du skulle skära dig. Du är väldigt svag på höger, men du är också svag på vänster sida. Det som fascinerar mig är dock att du inte ger upp, du hittar bara ett annat sätt. Du är väldigt uppfinningsrik, du vågar prova olika vis tills du hittar någonting som fungerar. Du håller frukten, kniven och äpplet på ett speciellt sätt, men det fungerar för dig. Du blir trött fort, du behöver pausa, du tappar kniven och finmotoriken fungerar inte riktigt som den ska, men återigen, du hittar ett nytt sätt.

Nästa moment var att jag skulle klä på mig själv på överkroppen. Ludwig hjälpte mig av med koftan och tröjan jag hade på mig och jag kämpade som en total dåre med att få på mig kläderna igen. Analysen av detta moment var ungefär detsamma, att jag har anpassat hela mitt sätt till att vänster styr, höger hänger mer bara med och blir puttad i rätt riktning. Jag blev så imponerad av denna kvinna, hon såg saker jag inte var medveten om. Hon läste mina rörelser precis som att hon läste mina tankar. Hon var ödmjuk, rolig och charmig. Skrattade åt mina och Luddes skämt och tyckte att vi hade hittat ett bra sätt att utföra vardagen på.

Vi fick vänta en stund innan läkaren nästan smög in i rummet och presenterade sig på ett ganska försiktigt vis. Jag hann tänka att oj, han ser ut som en noggrann kille. En kille med koll. Låt oss se hur detta går.

Hans första fråga till mig var om jag var ett lyckligt barn. Hur många syskon jag hade och vad mina föräldrar arbetat med. Vi pratade igenom hela min sjukdomshistoria och i princip hela mitt liv lite så där snabbt sammanfattat. Han ställde frågor om de problem som finns och jag svarade artigt. Han ville självklart göra en undersökning och frågade om jag kände att det skulle vara okej. Min första impuls var att svara “oj oj oj, jag har klätt av mig framför läkare så många gånger så du anar inte kompis. Det är en helt vanlig fredag för mig.” 

Jag hejdade mig i absolut sista stund. Det var nog tur.

Vi begav oss in i ett annat rum. Vi kontrollerade balans, hur mycket jag kunde böja mig framåt och bakåt, hur mycket jag kunde vrida huvudet, hur högt jag kunde sträcka armarna sedan skulle jag lägga mig på brits. Det var när han lyfte mitt vänstra ben som det hände.

Mina tårar började spruta. Pang. Jag kunde inte hjälpa det. Smärtan var helt obeskrivlig och det kom på en sekund. Jag blundande, försökte andas genom smärtan och bara ta det lugnt medans tårarna rann nedför mina kinder. Den stackars läkaren blev överrumplad, tittade på Ludwig och frågade vad som hände, är det smärtan sa han. Gör det så ont på henne..?

– Ja. Hon gråter inte om det inte gör riktigt riktigt ont. Svarade Ludwig lugnt och strök mig över kinden.

Jag fann mig efter en stund och vi fortsatte undersökningen. Blodtryck, reflexer och annat smått och gott hann vi med innan vi klädde på mig och gjorde en snabb sammanfattning av besöket. Jag passade på att be om ursäkt för mina tårar. Det var jobbigt för mig att bryta ihop på det viset. Jag tycker inte om att visa hur ont det gör. Jag tycker inte om känslan att vara så liten.

Sammanfattningsvis;

Trots fadäsen med trappan och det faktum att ingen hiss fanns så blev jag väldigt väl omhändertagen under samtliga möten. Duktiga medarbetare som brinner för sitt arbete. Som fick mig till att känna mig säker och jag vågade prata om mig själv och min kropp på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare. De lyssnade, förstod och kunde förstå vad jag menade utan att jag hittade precis rätt ord. Upplevelsen i sin helhet har varvats med skratt och tårar. Det är alltid jobbigt att höra vad man inte kan göra. Som många andra kan. Man är inte, i brist på annat ord, normal. Man passar inte in i mallen.

Hade jag kommit till rehab tre månader senare än vad jag nu gjorde och sett deras nya lokaler och fått samma bemötande så hade jag bara kunnat säga ett enda ord – fantastiskt.

Faktum kvarstår; min kropp är sönder och inget klister i världen kan laga den. Men jag kan leva med lite sprickor. Det ger mig någonting som de flesta människor faktiskt inte har. En uppskattning för livet.

Att vara normal är dessutom så 2001.

20 thoughts to “Skratt, fruktsallad och tårar, mina sista möten på rehab”

  1. Varma kramar till dig….. Hur ont gör ont?..Ja, det vet bara vi som har det, allting är relativt.
    Som fibrokärring så förstår jag.

    Kramar om!

    [Svara]

  2. Nu kommer du tycka att jag är konstig för trots det sorgliga i att du är sjuk så blir jag någonstans riktigt glad av att läsa detta inlägg.. Och det för att du visar att man kan bara man ger sig fan på det, att man provar och hittar sina egna vägar även om det är kämpigt, du ger inte upp.. Du är en förebild!!!!
    Men så klart tycker jag ju inte det är så kul att läsa att du har så ont och jag tycker synd om dig som skall ha det så..

    Ha nu en fin natt och en bra lördag…

    Kram Mia

    [Svara]

  3. Den där mallen man ska visa hur ont man har det JUST nu är så jobbig tycker jag. När man levt med värk i flera år är ju värken där och efter ett tag känner man inte hur pass ont det gör om det inte blir extrem akut smärta och det är så svårt att förklara. Har försökt lista ut vad det är för sjukdom du har, men hittar det inte nånstans. Skönt att du blev bra bemött, alltför sällan man blir det i vården har jag märkt.

    [Svara]

  4. Oj vilken dag! Du klarade den med bravur som vanligt. Du är en krigare!

    Du ska inte behöva be om ursäkt för dina tårar.

    Himla skönt att du fick träffa så bra människor.:)

    [Svara]

  5. Blir så imponerad av dig. Du skrev tidigare om att föreläsa och det tycker jag verkligen du ska fundera på! Jag tror verkligen du kan inspirera många med din livsberättelse.

    [Svara]

  6. Jag hoppas de kommer fram till bra lösningar för dig.

    Förstår att du kämpar oftast i de tysta men bra att visa att du verkligen behöver all hjälp du kan få. Det ger dig mer energi till annat.

    Hoppas din helg är underbart skön och får en massa energi för veckan som kommer.

    Dina sminkningar är helt fantastiska! Du kunde lätt ha varit sminkmodell.

    Kram

    [Svara]

  7. Goa lilla fina Malin..Vet att du inte gillar att man tycker synn om dej? så de´ gör jag inte- Men BEUNDRAR DIG Det är så mycket jäklar anamma i Dej så det bara sprutar ut på din omgivning Det är sånt vi alla behöver.. Vi ”vanliga” människor blir ju helpeppade av DIG. Spruta på !!!!!!!! Skickar dig en STOR KRAM för de är så gott o kramas- De kan man inte få för mycket av?

    [Svara]

  8. Ja, trots våra synpunkter kring allt det där kan jag hålla med dig, väldigt bra människor där 🙂
    Jag blir också ”glad” av att läsa ditt inlägg, du är en stark människa som inte ger upp, det gillas!
    Man måste ha mycket ”jävlarinamma” i sig och det har du banne mig, heja heja 🙂
    Jag har en träff kvar så ska till läkaren nästa vecka.
    De jag hittills har träffat har jag fått bra kontakt med, de konstaterade att jag måtte va en envis människa som tar den där ”jävulstrappen” varje gång. Tappade dock min ena krycka lite sist så det blev då en pärs haha! Men skam den som ger sig…:)

    Hoppas du får en fortsatt fin helg!
    Kram

    [Svara]

  9. Att leva med smärta och på något sätt vänja sig vid den, låta den/tillåta den, bli en del av ens vardag och acceptera situationen för vad den är kan jag som EDS’are relatera till och även att smärttoppar uppstår på en grisblink… Vi är fasen i mig förbannat fantastiska som orkar med!

    Måste bara tala om också, lite off topic, att jag låg i soffan och tittade på The Vicar of Dibley och kom då på att det är henne jag tycker du liknar i dina videoinlägg – inte till utseendet eller storleken – till kroppsspråket, ansiktsuttrycken och sättet att prata – du, lilla Malin, är Dawn French för mig! Detta är en komplimang! 🙂

    [Svara]

  10. Åh, du får mig både att gråta och skratta Malin!
    Jag har RA men mår bra tack vare fantastiska mediciner, envishet är en mycket användbar egenskap. Heja dig!

    [Svara]

Kommentera

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.
%d bloggare gillar detta: