Skip to main content

Fortsättningen på fadäsen – Vad har hänt sedan sist?

Nu har det gått en vecka sedan jag startade det lilla rabaldret om rehabcentret utan handikappanpassning. Vad har då hänt sedan sist?

Jo det skall jag förtälja på ett ack så spännande vis.

Snön föll utanför det Sörmlindska hemmet när min telefon plötsligt ringde, det var handläggaren på försäkringskassan och det var med förvåning som jag insåg att jag log. Det är kanske inte en känsla man brukar känna när man har med försäkringskassan att göra tänkte jag innan jag svarade. Handläggaren berättade att hon hade tagit upp detta med sin chef, som hade blivit så irriterad att han tagit upp det med sin chef, som i sin tur blivit ännu mer irriterad och tagit upp det med sin chef. Denna chef hade tappat hakan och ringt med sin magiska telefon till den chef som pekar och bestämmer att DU får vara ett rehabcenter, du verkar bra!

Nu har vi alltså fem personer som är väldigt irriterade och som alla försöker ringa och få tag på chefen för centret. Ingen lyckas. Högst märkligt må jag säga. Fem personer söker läkaren i över en vecka och ingen får tag på honom. Spänningen började bli olidlig.

Jag fick alternativ om att åka ner till Lund istället och göra undersökningarna där nere, fördelat på två dagar med övernattning på ett patienthotell. Då hade jag även fått göra om psykologidelen vilket jag tyckte var tråkigt i och med att vi fick en sådan bra kontakt psykologen och jag. Min handläggare ringde igår och sa att de ger honom en dag till, nu har alla mailat, ringt och lämnat meddelande att han ska höra av sig snabbast möjliga och att jag inte ska åka dit om jag inte hör någonting från dem.

Så jag väntade snällt.

Idag ringde handläggaren igen och hade då fått informationen om att det rum jag satt i, det var det rum som de använde till de kunder som på ett eller annat vis inte kunde ta sig upp för trappan. Att allt var i sin ordning enligt chefen för rehabcentret. Jag lovade handläggaren att direkt ringa till henne om jag kände på något vis att det var en otrevlig stämning mot mig på centret under mina besök de nästkommande dagarna och att de kanske inte var objektiva nu när jag ställt till med att de hamnade i försäkringskassans onda nåd en kort period. Jag har väldigt svårt att tänka mig att det skulle vara så, de är väl förhoppningsvis professionella. Ska jag lägga detta bakom mig och ge dem en ny seriös chans så får de väl göra detsamma med mig, tänker jag.

Läkaren på rehabcentret hade fått en uppmaning av någon lite högre upp att ringa mig innan mitt nästa besök och förklara situationen och be om ursäkt för situationen som uppstod. Det mailet läste handläggaren upp för mig i telefon när vi talade med varandra. Så jag var redan beredd när telefonen ringde. Till viss del.

– Hej det är ***** från *****.

– Hej hej!

– Jag gillar din blogg.

– Tack, det gör jag också.

Vad han ville säga med det kortfattade lilla uttalande vet jag inte. Han kanske inte uppskattade mina ord och ville att jag skulle förstå att han läst dem och inte var en glad campare, eller så menade han allvar. Jag kanske har blivit en favorit hos honom. Han kanske har skapat ett litet bokmärke till min blogg och njuter till fullo av mina smarta små texter och bilder på smink. Man vet helt enkelt inte. Min blogg är ju helt klart en av Sveriges bästa. (Självutnämt)

Han berättade att de är i full gång med att öppna ett annat center som givetvis är helt handikappanpassat. Det kommer att vara igång i mars månad. Men det hjälper ju tyvärr inte mig imorgon och i övermorgon deklarerade jag lite försiktigt. Nej, det gjorde ju inte det. Någon ursäkt kom aldrig tyvärr. Han erkände att de “tappat bollen” lite, för ingen hade kryssat i rutan “avvikelser”. Där skulle det tydligen stå “sitter i rullstol” och när det nu inte stod “sitter i rullstol” så blev de ju naturligtvis chockade över denna syn när jag satt där nedanför trappan och såg allmänt fundersam ut. Jag tänker inte ens kommentera att det tydligen skulle vara en avvikelse att jag sitter i rullstol. Passar man inte i mallen så är man väl en avvikelse då.

Det enda jag hoppas på nu är att det lilla rummet är så pass stort att de kan utföra undersökningen på rätt vis, så att jag har en ärlig chans att visa vad jag kan göra och inte göra. Det är inte lätt att dansa balett i en garderob.

Så, jag får återigen åka den lilla hissen upp för de två små trappstegen, köra min rullstol genom hela gymmet fullt av muskulösa människor som lyfter skrot och svänga in i det lilla rummet.

Jag tror att jag ska le under tiden. Bara för att jag kan.

Jag vill också poängtera hur mycket arbete Försäkringskassan lagt ner på detta ärende den senaste veckan. Handläggaren och jag har talats vid nästan varje dag sedan incidenten och de har varit precis lika upprörda och tagit lika illa vid sig som många av er har gjort. De har inte haft en aning om att centret inte varit anpassat på rätt sätt och de har klargjort väldigt tydligt att detta är ingenting de kommer att släppa. För så här får och ska det inte gå till. Men jag väl ändå tacka min handläggare som varit så snäll och lugnat ner mig när jag har varit ledsen och haft full förståelse för mina känslor. Jag känner verkligen att de har tagit kritiken till sig och att de från och med nu kommer ha större insyn och bättre koll på de lokaler som dessa rehab använder sig utav.

För er som missat de andra två inläggen om rehabcentret så kan du hitta dem här och här!

5 thoughts to “Fortsättningen på fadäsen – Vad har hänt sedan sist?”

  1. Försäkringskassan kan verkligen vara bra ibland. Själv har jag aldrig upplevt något annat än positivt när jag haft med dem att göra (vilket i och för sig inte är så ofta).
    Hoppas verkligen rehabcentret lärt sig något av detta och att han fortsätter att läsa din blogg! 🙂

    [Svara]

  2. Vilken underbar handläggare du har på försäkringskassan och vilket engagemang som cheferna visat. Skönt att läsa!!

    Men.. Jag vet fortfarande inte vad jag tycker om rehabcentret, att du inte ens kunde få en ursäkt.. Nä, jag är fortfarande väldigt tveksam till att skrubben ska tillhöra ett utrymme som de använder när de får patienter som inte kan ta sig upp för trappen.
    Och sedan utrycka sig plumpt, nej jag känner inget förtroende för dem längre men jag hoppas vis gudarna att du blir bra bemött vid nästa besök!

    Kram

    [Svara]

  3. Jag börjar tro att vi kanske har samma handläggare på fk, min visade också väldigt mycket förståelse för mina synpunkter. Och jag fick samma svar i princip som du 🙂
    Jag reagerar himla starkt på det här alltså, att ett ”rehabcenter” har så pass dåligt tänk…Jag klarade mig uppför trappan men det var knappt och idag är det dax igen.
    Jag fick också helt fel besked vid min telefonkontakt med de på centret, fick höra att det skulle vara max 150-200 m att gå från stationen men sen visar det sig vara drygt 800?! Stor skillnad och framförallt om man då kommer på kryckor.
    Jag sa också att visst klarar jag trappan men alla dem som inte gör det? Hade då dig i tankarna för som sagt, det är himla dåligt alltså.

    De två ggr jag varit där har jag tänkt på dig, hur det blivit för dig så skoj (?) att ta del av fortsättningen.
    Mindre skoj läsning dock…Jag hoppas det blir bättre för dig och att bemötandet blir bra!
    (De två olika kontakterna jag haft där hittills har iaf varit bra, alltid nåt)

    Lycka till Malin!
    Kram på dej 🙂

    [Svara]

    Malin Sörmlind svarade:

    Usch, ja vi körde ju bil dit så jag rullade kanske bra 300 meter. Men jag var slut redan där i all snön liksom. Haha!

    Skönt att ha förstående handläggare, det är a och o!

    [Svara]

Kommentera

Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.
%d bloggare gillar detta: