Igår kväll ringde läkaren från rehabcentret för att ge mig deras rapport och bedömning. Vi skulle nu tillsammans gå igenom den information som skulle skickas till försäkringskassan.

Jag trodde att jag var beredd. Jag har genomgått så många medicinska utredningar på olika avdelningar, med försäkringskassan och diverse andra instanser så jag var helt övertygad om att det inte skulle vara så farligt. Jag har ju faktiskt mått ganska bra, under omständigheterna.

Jag hade fel. Jag var inte ens lite beredd.

Han började gå igenom moment för moment, väldigt många sådana, med en kort beskrivning samt en bedömning som teamet gjort med en skala från ett till fyra där ett var utan större problem och fyra var botten, alltså kraftigt bestående problem som inte kan förbättras. Momenten var saker som balans, styrka, koordination, att kunna planera, ta sig från punkt a till b, ta till sig information och andra fysiska aspekter.

Till slut hörde jag inte ens de olika momenten han beskrev, jag hörde bara fyra efter fyra efter fyra. Varenda fyra stack som en kniv rakt in i hjärtat och istappar pulserade genom hela min kropp. Tårarna börjar rinna och jag gjorde mitt bästa för att han inte skulle höra. Jag svalde, lyssnade vidare, torkade mina kinder och svarade med korta och snabba "okej".

När du har levt med någonting tillräckligt länge blir det en vardag av det också, hur märkligt det än låter. Man anpassar sig, hittar sätt som fungerar och iallafall jag, gör mitt bästa för att dölja mina handikapp. För tro det eller ej, det är inte direkt skoj att vara handikappad. Allt blir en utmaning, en prövning på liv och död. När någon då poängterar dina fel och brister, en efter en precis som att du varit som en öppen bok är det otroligt lätt att hela muren rasar ihop.

Man känner sig liten och svag. Jag tycker inte om den känslan. Jag känner mig sårbar, jag tycker inte om att bli ett lätt byte för anfall och attacker.

Den enda ettan jag fick var förmågan att vara social, vilket inte direkt förvånade mig. Jag tycker om att träffa nya människor och de vet inte att mitt ordförråd krymper och att jag hittar på egna ord för att beskriva vad jag menar. De tycker mest att jag är en kul prick.

Han läste upp deras sammanfattade bedömning och jag höll andan och blundade hårt. Nu smäller det, tänkte jag. Det är nu han släpper bomben som kommer att förändra hela mitt liv.

– Problematiken är kronisk och befaras med största sannolikhet bli värre med tiden. Det är därför vår bedömning att Malin befinner sig på den nivån som hon klarar av. En högre nivå på aktivitetsersättning är alltså ej aktuell.

Pang.

Han läste upp det som att han läste en matsedel. Snabbt och med ett oförändrat tonfall. Även om jag är fullt medveten om att heltid inte är ett alternativ så högg den kommentaren så djupt att jag var någon sekund från att svimma. Hela världen snurrade, orden ekade inom mig.

Tidigare har det varit mer löst prat och rosaskimrande drömmar om att kanske kunna försöka arbeta någon timme till om dagen. Jag har myst av den tanken. Men nu har detta team gjort sin objektiva bedömning och skrivit ner min värsta mardröm.

Jag är fast på fyra timmar. Den sorgen går inte att beskriva. Det spelar ingen roll att jag faktiskt vet innerst inne att de har rätt. Jag hade inte kommit till det stadiet att jag var redo att acceptera det och ta det till mig.

När vi hade lagt på och jag ringt för att återberätta informationen för mina föräldrar satte sig Ludwig bredvid mig i soffan, smekte min hand, pussade min kind och viskade i mitt öra;

– Du kommer alltid vara en etta för mig hjärtat. Min etta.

14 kommentarer till Bedömning från rehabcentret

  • Så de ringer upp ang sin bedömning, bra det ju.
    Jag förstår din känsla Malin!
    Stor kram till dej!

    [Svara]

  • Många styrkekramar till dig min vän!känslan att vara den som hela tiden ska verkar stark och hålla uppe sina murar förstå jag mig mycket väl på,är likadan och när muren faller så vet man inte hur man ska kunna bygga upp den igen. Men det som du har är din man,familj och nära o kära som stöttar dig och hos dem kan man släppa på sitt försvar,det är oki att vara svag ibland,att be om hjälp och stöd är inte en svaghet det kräver stort mod och styrka!

    Det är mycket jag aldrig kan förstå över vad du går igenom och tänker inte låtsas som jag vet hur det känns, men jag finns ialf här och lyssnar <3

    [Svara]

  • <3 Kraaam

    [Svara]

  • Kram!

    Ludde ligger på plus nu! 😉

    [Svara]

  • Jag förstår din reaktion. Du vill så gärna gå upp och kämpa vidare. Det är som du säger, du lever med detta och blir hemma blind. Jag hoppas du tänker om, ja, jag får jobba 4 timmar om dagen. Resten av tiden kan du göra saker som du gillar. Träffa vänner, fota de mest underbara saker, bara vara Malin, umgås med din underbara MAN och njuta av livet.
    Förstår att du inte ville höra detta men saker och ting händer för en orsak.

    [Svara]

  • Åh, mina tårar rinner när jag läser det här.
    Du har sådan tur som har Ludwig, ni får mig att bli alldeles mysig inombords, ni är så fina.

    Och jag och min lille solstråle till son här hemma skickar massor av styrkekramar till dig, Malin!
    Du är så fin!

    Kramar Jonna och Elliott

    [Svara]

  • Jag ville bara hoppa in och säga att.. Jag känner för dig eftersom problematiken med försäkringskassan och en kropp som inte kan öka i aktivitetsgrad är i min närhet. Det är inte alls roligt att vilja mer än vad kroppen kan. Sköt om dig. Du fixar det här.

    [Svara]

  • Fantastisk han är din Ludwig! Fantastisk du är! Kram

    [Svara]

  • Jag gråter när jag läser. Jag har ju inte läst din blogg så länge och inte läst den tidigare om hur du mår. Men jag har ju fått lite insyn den senaste tiden. Du är så stark min vän. Min hjälte och förebild! Du har en kropp som motarbetar dig och jag har en hjärna som motarbetar mig. De är inspirerande att läsa om hur du kämpar och alltid fortsätter framåt. Jag tänker mycket på dig. Du är fantastisk! Kram

    [Svara]

  • En stor kram till dig <3

    [Svara]

  • Fy fan, jag lider med dig, även om det är ytterst, ytterst svårt att sätta sig in i din situation. Men bara tanken på att VILJA jobba, men inte få.. jag vet till viss del hur det känns, men utifrån en helt annan situation.

    Skickar massor av varma kramar till dig, ettan! <3

    [Svara]

  • Kärlek & Respekt til dig Malin <3 <3 Jag var igenom en sådan bedömning i sommras, så jag vet lite om hur det känns även om vi alla upplever allt olika. Men jo ja… även om man innerst inne vet, så är det ont att höra det sagt med ord, av någon annan än sin inre röst.

    Ps det var så lange sedan jag tittade in *i know, fy mig* & GUUUUUD vad jag njuter av dina foton Malin. Nu längtar jag ännu mera att flytta 14 mil närmare Sverige gränsen, för kanske kanske vi kan träffas på en foto date på Västkusten :))))))) ds

    [Svara]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Välkommen in!

Just nu är ni kompisar här.

Malin Sörmlind


Jag har en magisk romans med smink, är kär i ironi, förtjust i mina två hundar, galen i matlagning, djupt förälskad i min man och betuttad i skor. Jag är faktiskt lite snudd på fantastisk. Det är egentligen allt du behöver veta.
E-mail
Vill du komma i kontakt med mig?
e-mail:hej@malinsormlind.se

Företag, vänligen klicka här för att se bloggens policy. Ser fram emot ditt mail!
Arkiv
Twitter
Google translate

Copyright
Tack för att du förstår att samtliga bilder tillhör Fotograf Malin Sörmlind och är skyddade enligt upphovsrättslagen. Bilderna får ej sparas ner på något vis. Vid frågor - kontakta mig per mail.
Senaste Nytt
Övrigt

Tourn





e.l.f. Cosmetics Danmark