Till djurdoktorn vi for!

Finaste Kerstin mår inte så bra.

I lördags noterade Ludwig att hennes blinkhinna var över halva hennes ögon och att den liksom satt fast där hur mycket hon än blinkade. Vi googlade som dårar och fann att det kunde bero på mask, så vi avmaskade henne direkt. Vi läste även att det kunde bero på stress, så jag släckte ner överallt, tände lite ljus och startade en skiva med Enya samtidigt som jag satt och strök henne över magen. Det här borde ju fungera tänkte jag och klappade på där i godan ro.

Icke.

Jag ringde veterinären och frågade om jag kunde ta med Kerstin till pojkarnas tid nästkommande dag. Det kunde jag. Nästa utmaning var att åka hem och be till en Gud som jag inte riktigt tror på att hon var hemma. Planen var annars att gå runt utanför huset, skrika hennes namn och skaka en burk med godis som en maracas. Tack och lov låg hon hemma på soffan och lyssnade på P4.

Så in vi for med Kerstin i bur, killarna i tvillingkoppel och pärmen med alla deras stamtavlor och viktiga papper. Jag glömde givetvis både plånbok och jacka hemma. Vi var så tidiga att jag hann bekanta mig med både en kaxig lite Shitzu-blandis och den största rottweilerhona jag någonsin skådat.

Väl inne i undersökningsrummet bekantade sig min fina djurdoktor Emelie med både Iso och Kerstin, Mandus fick flera pussar då de känner varandra sedan länge. Hon undersökte Mandus och fann ett litet blåsljud på hjärtat, vilket inte är ovanligt för en Cavalier, och det var inget som var direkt alarmerande. Hon rekommenderade att vi bokade en tid för att plocka bort tandsten samt en tid för en kastrering då han har en hängpung som är lite väl stor. Han ska ändå inte avlas på och med en kastrering minskar ju riskerna för cancer och så vidare, så varför inte. Han får dö som oskulden med hängpung.

Ingen utav killarna gav ett ljud ifrån sig när de fick sina vaccinationer och jag fick flera komplimanger för hur lugna mina djur var. (Då blev Fru Sörmlind mallig.) När killarnas undersökningar var klara somnade de tvärt på golvet och vi gick över till Kerstin. Hon hade en normal temperatur men helt klart dämpad i sig själv vilket kan tyda på en infektion, så vi fick ordination om antibiotika i fyra dagar och att vi skulle återkomma om problemen kvarstod.

Nu är vi äntligen hemma efter en dag full av uppdrag och upptåg. Alla ligger helt utslagna i soffan och jag tänker joina dem med gott samvete. Ludde får kirra kvällsmat tror jag bestämt.