Jag tänker omänskligt fort

Syskonen Alma och Ubbe – Canon EOS 7D + Canon 50mm f.1,4 L USM, 1/800, ISO 100 & f.1,4.

En ny dag nalkas och jag är nu på plats vid min dator efter en pass på gymmet.  Det var fortfarande mörkt precis överallt och tyst ack så tyst. När jag stapplade in i ångbastun var min plan att sitta där med inpackning i håret i hela tio minuter, för det stod så på förpackningen. Jag satt där inne, suckade, funderade och tänkte på de mest djupa av saker.

Svettades, tänkte och pillade mig i naveln.

När inte det var roligt längre började jag nynna på Majas alfabetssånger. När jag kom till bokstaven S trodde jag att det måste ha gått tio minuter nu, jag kan helt omöjligt sitta här inne en enda minut till. Det har säkert gått en halvtimme av bara farten här intalade jag mig själv.

Jag kom ut och tittade på klockan. Det hade gått fyra minuter. Fyra.

Så den enda vettiga slutsatsen måste ju vara att jag rappade mig igenom alla sångerna, inte hade så mycket ludd i min navel och att jag tänker väldigt, nästan omänskligt fort.