Det här med att inte se

Nu är det snart fyra månader sedan jag gjorde min gastric bypass.  Jag har inte haft svårt att vänja mig vid små portioner eller att äta på regelbundna tider. Det jag har otroligt svårt att vänja mig vid är människors reaktioner. Saker som “halva du är ju borta”, “det är ju nästan ingenting kvar av dig”, “va fin du börjar bli” och min absoluta favorit – “Va fin du har blivit.”

Jag vet ju att de inte menar någonting illa, att de bara vill peppa mig vidare på denna livslånga väg. Men den sista kommentaren får mig helt ärligt att känna mig som att jag har sett ut som Fjants mamma i tjugo år. Att jag har varit ett träsktroll som nu börjar kamma sig lite smått.

Det räcker med – Va fin du är Malin! Klart. Inget börjar bli, blivit eller snart.

Men här kommer det största  problemet.

Jag ser inte någon skillnad själv. Jag känner skillnad, men jag ser det inte.

Hjärnan hinner inte med när det går så här fort, jag har gått ner 35 kilo på fem månader. Jag vet, det är helt amazing. Men jag blir galet frustrerad över att jag inte kan se det i spegeln. Har de där kilona enbart suttit på min rumpa? Jag förstår faktiskt inte att landstinget inte kräver att man talar med en psykolog minst en gång efter en sådan här operation. För i mitt fall så är det hjärnan som bråkar. Okej, den är allmänt märklig och lite konstig hela tiden, men det är hjärnan som säger till mig att åh nu åt du två potatisar Malin, du har förstört hela operationen nu. Du kan lika gärna äta mer nu. Allt är ändå förstört. Men det logiska i mig säger att du är mätt nu Malin, det räcker. Jag vill poängtera att jag inte äter för mycket. Jag äter precis så som jag och dietisten kommit överens om.

Men hjärnan alltså. Vilket skit.