En veckas semester for förbi

malin sörmlind, långasjön

Jo, semestern kom och gick. Eller ja, förspelet till den kommande semestern det vill säga. En vecka går fort hörni. Sen har jag i och för sig jobbat en hel vecka också, men det var en tuff vecka och jag var inte riktigt bloggig där och då. Men ett inlägg om detta kommer så fort jag hamnat i rätt mode.

I vilket fall som helst..

Jag överraskade Ludde med en ny kamera i för tidig födelsedagspresent och den anlände lyckligtvis samma kväll som semestern började. Så jag tror att ni har en liten aning om vad vi gjorde hela veckan. Vi var inte direkt hemma så mycket. Nej, vi for mest land och rike runt med varsin kamera i handen. Tiden bara flög förbi när vi satt där i bilen, lyssnade på musik lite för högt för våra öron skull och höll handen precis som ett nyförälskat par i tonåren.

Ludde plåtar ju i en helt annan stil än vad jag gör, men jag har alltid varit ytterst fascinerad över det sätt han ser världen. Och det är så vackert att jag ibland tappar andan. Kika absolut in på hans sida, jag lovar att du kommer att trivas där inne. Jag älskar att lära mig nya saker så mitt mål för veckan var att jag skulle lära mig att plåta HDR. Problemet här är att jag är mer en instant gratification kind of girl. Jag vill ta en bild och ganska direkt se att den är magisk eller att den tar upp värdefullt utrymme på mitt minneskort och direkt måste elimineras. Så jag hade ganska stora problem att ta tre eller fem bilder och sedan behöva VÄNTA tills jag kommer hem och dra igenom bilderna i hela två program innan jag ser om det är bajs eller bra. Stora issues här. Väntan är ju inte direkt någonting som jag skulle vinna en tävling i… Någonsin.

Men vi hade roligt och vi var tillsammans, det är väl huvudsaken. Ovan ser ni en av mina alster från veckan. Jag tycker om den.

En liten semester kommer lastad!

semester

Ludde och jag tar oss nu en liten semester. I sju hela dagar ska vi bara gå dit näsan pekar och rå om varandra. Jag misstänker att vi åker på ett och annat fotoäventyr. Det ryktas om att jag äntligen ska få rulla runt inuti Kalmar slott. Och jag tror att vi drar en dag till Öland om dagsformen gör att jag  klarar av resan. Jag skall även ligga raklång på min gräsmatta och lyssna på en ljudbok eller två.

Eftersom att jag inte har någon dator hemma, jag vet, det är nästintill inte mänskligt. Så blir det ju lite begränsad åtkomst hit och till er. Jag kan blogga via mobilen och paddan dock, det tror jag nog att jag gör någon dag så där bara så ni vet vart ni har mig. Jag kommer dock, som alltid vara löjligt aktiv på instagram och twitter, så vill ni följa alla våra galna upptåg kan ni följa oss där, malinsormlind och Luddrigo heter vi där. Har ni inte instagram kan ni följa oss ändå, via den här länken till mig och den här länken till Ludwig.

Jag önskar er alla en helt fantastisk helg och hoppas att sommarens värme har nått er också. Jag har faktiskt shorts idag, så jag bländar alla med mina vita ben. Jag tänker dock att efter sju dagar i förhoppningsvis sol bör jag väl uppgradera min nyans från lik till mjölk. Det är väl en högst rimlig förhoppning..?

Stor kram på er, så hörs vi av.

Love you!

Hembesök av arbetsterapeut och kommunen, jobbiga grejor

malin sörmlind

Igår var en tung dag.

Ett hembesök med arbetsterapeut samt kommunen var inplanerat för att se över möjligheterna inför ytterligare handikappsanpassning. Min kropp har varit så spänd och nervös i en hel vecka. Sömnen har varit nästintill obefintlig och energin har inte direkt flödat varken in eller ut. Men så var dagen kommen. Jag skulle välkomna dessa människor in i mitt innersta. Min borg, mitt hem, min säkerhetsfilt. Den plats där jag valt att plantera mina rötter, den plats som ser allt det där som jag inte vill att någon skall se. Min säkerhetsfilt i livet. Jag drog en lättnadens suck när kvinnorna som så graciöst stegade in gjorde så med ett leende på läpparna. Jag var så rädd att fadäsen från 2009 skulle upprepa sig. Den upplevelse som gjorde att jag backade tillbaka förra gången trapphiss var uppe för diskussion. Tro mig, ingen ska få ett sådant bemötande som jag fick då. Personen i fråga har bett om ursäkt, ett antal gånger. Men såren och rädslan finns kvar och jag slickar dem fortfarande. Men för att citera Sarah Dawn Finer, I´m moving on.

Jag har varit tvungen att acceptera en hel mängd saker under den här resans gång. Och det tillkommer fler och fler saker ju längre tiden går. Bland annat det faktum att en trappa är livsfarliga saker för mig. Att det inte direkt är en optimal lösning att kasa ner på rumpan precis som att det vore en rutschkana. Inte ens om man säger weeee under tiden. Jag vet, mindblowing! Ner kommer man ju faktiskt alltid, på ett eller annat vis och jag är väldigt uppfinningsrik. Det är upp som är riktigt svårt, energikrävande, tårfyllt och nästintill omöjligt. I dagsläget kan jag inte sitta i soffan, komma på att jag behöver något i badrummet, rusa upp och vara tillbaka på min plats innan reklamen är slut och Dr.Phil drar igång igen. Åh, men jag minns dessa tider, när det var vardagsmat och jag inte uppskattade det. Som jag tog min kropp för given, gång på gång.

Acceptans är ett väldigt svårt och laddat ord för mig, det är ett helt inlägg i sig självt men låt oss sammanfatta det hela med att jag tycker inte om det. Jag har så länge klingat fast vid orden ”att acceptera är att ge upp.” Och i den kampen har jag blivit snöblind, man slåss mot någonting som är så mycket större än du själv.

”Nej. Absolut inte. Jag ska inte ha någon trapphiss. Hell no. Bär mig..? Jag känner att det här är ett fabricerat problem people. Vi har det ju så mysigt när vi tar en paus halvvägs i trappan. Vi hade kunnat ha en matsäck med oss. Ni måste se möjligheterna här! Jag vill inte att en hiss är det första människor ser när de kommer in i vårt hem. Inte ens om de vill ta sig ett provåk.”

Vi vet alla att jag är envis. Vi vet alla att jag är lite för envis. Och ibland balanserar både stolthet, fördom och envishet på toppen av kakan. Jag hade påbörjat resan mot acceptans vad gäller trapphissen inne. Jag förstod att tiden var inne, gott och ont, bra för mig, det här är inte hållbart i längden yaddi yaddi yadda. Men där kom bomben, jag har ju en trappa till. Utanför mitt hus. Fullt synlig för omvärlden. Skit också. Ny mur att försöka ta sig över. Jag tror inte att någon var beredd på min reaktion. Jag var verkligen inte det. Det här är lite jobbigt sa jag innan tårarna började rulla ner för min kind och totalt sabbade min foundation. Direkt började Ludde högt spåna hur man kunde göra för att dölja den, så att den skulle bli vår lilla hemlighet. Nu blev det så verkligt att jag nästan inte fick luft. Om vi lät det här fortlöpa linan ut skulle det bli definitivt. Min fristad där jag inte var sjuk skulle försvinna. Alla förändringar skulle dagligen påminna mig om hur skevt mitt liv blivit utifrån de drömmar jag en gång hade. Är man någonsin redo för det..?

Jag skickade med de båda kvinnorna utskrifter från teambedömningen, som inte direkt är en vacker läsning utan mer påminner om Dostojevskij. Men jag tänkte att det var enklare att de fick läsa i lugn och ro än att jag skulle glömma bort hälften för att jag var nervös och stressad och framförallt för arbetsterapeuten som kanske kan komma med tips och idéer längre fram. Jag kände att vi fick en god relation och framförallt kände jag mig säker i deras närvaro. Det är stort för mig. Ni vet lite we come in peace så där.

Nu ska vi tydligen brevväxla en stund. Fullmakter skall skrivas, beslut skall fattas och jag ska få träffa en snubbe som kan det här med hissar. Och om allt går vägen och det hela beviljas så kanske hissarna har flyttat in på Bolsberget innan höstens kalla vindar når oss. Jag håller alla tummar jag någonsin kan. Bara tänk så mycket energi jag kommer att spara. Och hur många blåmärken jag slipper dölja. Och framförallt, min familj slipper ha en klump av oro i magen. Jag kanske inte slår mig sönder och samman mer.

Jag har iallafall bestämt följande; Jag kommer absolut spela Darth Vaders intro varenda gång jag åker ner och alla vet att jag kommer pimpa min hiss med en blomma och eventuellt.. En silverbricka.

 

Bildkaravan: Kyrkö Mosse

I lördags for jag och maken till Ryd med ett specifikt mål i sikte. Vi skulle till Kyrkö Mosse. Som kanske är mer känt för namnet Åkes Bilskrot eller helt enkelt Bilkyrkogården i Ryd. Jojjomän, mitt ute i skogen finns en plats dit bilar rullade mot den eviga vilan. Det hela är nästintill en poetisk upplevelse. Det är något vackert över hur naturen har tagit över och till viss del beklätt bilarna i mossa och gräs.

Bilarna står inte i någon direkt ordning utan det hela är väldigt mycket “här kan man va” och jag måste medge att pedanten inom mig skrek och höll för sina ögon bitvis. Om man har vägarna förbi Ryd så tycker jag absolut att man ska sticka inom för en visit. Det är sannerligen en majestätisk syn.

MEN. Förutom bilarna och en ström av turister måste man vara medveten om att i skogen bor också enmiljonfemhundrasextiotusen blodtörstiga myggor samt min nya vän Hugge.

Akta dig för ormen där sa Ludde lugnt och jag insåg direkt att min stund var kommen. Nu skulle jag dö med sexhundra färska myggbett, rött läppstift och en hatt. För jag var helt övertygad om att bakom mig var en sjutton meter lång anakonda med nyvässade tänder och en taskig attityd. Jag hade nästan rätt, det var en svart farlig huggorm som vaknat på helt fel sida och jag svär att han hade för avsikt att använda mig för att statuera ett exempel att i hans skog, där bär man icke hatt och läppstift. Jag undkom med nöd och näppe trots Hugges många försök. Jag skrek givetvis som en liten skolflicka under hela episoden.. Mot slutet var det mer en jojk i väldigt hög tonart. Hugge ville inte då längre ta del av min fantastiska konsert så han gav upp och slingrade iväg. Nailed it.

Jag bjuder er på en mindre bildkaravan från vårt besök. Ta gärna ett besök in på Luddes blogg också. Killen har onekligen en talang. Du hittar hans blogg på ludwigsormlind.se <— Ta en kik vetja!

Lämna gärna en kommentar, era ord gör mig barnsligt glad!

bilkyrkogård_ryd

Malin mitt i smeten

Vi vet alla att Malin tycker om att dra igång projekt säger Ludde och skrattar som en elak Disneyfigur. Där mitt på köksgolvet sitter jag och är helt nollställd. Jag hade totalt missuppfattat hur stort det lilla växthuset som jag köpt veckan innan skulle vara. I min värld var den som en pallkrage i storlek och jag hade utan svårigheter kunnat klicka ihop alltihop där i köket och sedan i princip kasta ut hela grejen genom köksfönstret. Bam kapp boom, klart ba. Inga problem, max en kvarts arbete.

Nej då.

Ludwig skulle hävda att det beror på min totala brist av respekt för instruktionsböcker. Jag kör mer trial and error metoden, jämt. Man kan nästan applicera det på hela mitt liv och allt jag tar för mig. Jag är en liten rebell. Att vara försiktig, sitta och läsa femton sidor av komplicerad svenska samt högst märkliga ritningar som mer är streck och små små siffror får mig till att vilja ringa någon och fråga hur jag över huvud taget kunde klara av grundskolan. Nej, aint nobody got time for that.

Det sorgliga är att Ludwig alltid, med en sådan stark betoning på alltid att det nästan är löjligt, gör sin entré när jag misslyckas fatalt. Inte när jag lyckas med någonting, utan alltid det ögonblick där jag misslyckas på så många plan, samtidigt. Ni vet, när man har kastat sig upp och greppat tag i en gardinstång för att man får ett infall halv två på natten att gardinerna i sovrummet borde bytas, per omgående. Kamikaze-style. Och där likt en apa hänger man och gardinerna är överallt och ingenstans innan de i en spiral faller mot golvet. Och jag med dem. DÄR kommer Ludde in i rummet med en flin på läpparna. RIDÅ! Skit också. Ännu en grej han kan lägga i minnesbanken och använda emot mig.

Men jag tänker så här, varför ändra ett vinnande koncept. Jag är fantastisk på mitt egna lilla vis. Och alla mina små infall blir roliga minnen och i slutändan är det ju det enda man har.

Vila, pussla, fotografera och laga mat

malin sörmlind

Helgen är åter förbi. Det går så fort. I det Sörmlindska hushållet har vi dessa dagar lagt fokus på vila. Vädret var emot oss så våra ursprungliga planer att vara ute i trädgården blev nästintill en omöjlighet. Jag passade då på att verkligen bädda ner mig i soffan, starta Netflix, kicka igång en omgång av 308-bitars pussel på min ipad och deklarerade att nu, nu är jag inte här. Stör mig icke om huset inte brinner ner förstås. Och om det brinner, snälla vänta med att skrika tills jag har lagt hörnbitarna bara, för hela pusslet hänger på dem. Sedan var jag borta. Helt plötsligt sov jag med paddan i knät och jag kände inte igen någon på tvn. Oklart hur länge jag hade haft ögonen stängda. Men skönt var det.

Vi trotsade vädret på lördagen och gav oss ut på en fotografisk expedition av det Blekingska landskapet. Ludde kör sina HDR bilder och är så fantastiskt duktig (Ludde på instagram) och jag låg raklång längs stranden med grus och små musslor på ställen där grus och små musslor icke skall vara.

Någon timme senare var jag hemma i min soffa igen och tillbringade resten av helgen med att laga mat, planera och pussla. Nu känner jag mig utvilad och laddad inför kommande arbetsvecka. Det är mycket på gång nu. I veckan har jag ett möte som jag dragit mig för att ta tag i. Något som jag inte varit redo för men som nu är oundvikligt, det måste liksom ske för så här kan jag inte ha det längre. Och när den stenen väl föll känns det okej. Inte bra, men okej. Mer om detta kommer i ett separat inlägg, men ni som hängt med mig länge vet nog vad det kan gälla.

Jag har en hel mängd recept till er som jag har knåpat ihop också! Ni ser, veckan har bara börjat men jag känner redan att vi är på gång. NU KÖR VI!

Kesoplättar med kanelgrädde

Kesoplättar, lchf, malin sörmlind

Magiskt goda plättar som garanterat kommer att bli din nya frukostfavorit! Servera gärna med färska bär, sylt och grädde. Perfekta som frukost eller mellanmål.

—————–

Ingredienser:

- 4 ägg

- 400 gram keso

- 3 msk fiberhusk

- En nypa salt

- Smör eller kokosfett att steka i

——————-

Gör så här:

Mixa allt med en stavmixer och klicka ut plättarna i en panna med smör eller kokosfett. Jag använde en glasskopa för att få ungefär lika stora plättar. Men jag är lite manisk, det går förmodligen precis lika bra med en sked eller en vanlig hederlig slev. Tryck sedan ut plättarna med baksidan av ditt valda redskap för att få till den form och storlek som du önskar.

Stek plättarna på ganska låg värme tills de fått en fin gyllenbrun färg och känns stabila nog att vända.

Servera plättarna tillsammans med färska bär så som hallon, blåbär eller jordgubbar. Och givetvis, vad vore livet utan en klick grädde. Jag vispade min tillsammans med vanilj och kanel, något som jag verkligen kan rekommendera!

Det blir ungefär 12 plättar och tar cirka trettio minuter från start till mums så att säga.

Välkommen in!


Just nu är ni kompisar här.

Malin Sörmlind

Hej! Nu är du här och jag önskar dig varmt välkommen. Malin heter jag, är 28 år, lyckligt gift, hundtokig och inte riktigt klok.

På MalinSörmlind.se blandar vi humor med allvar, skönhet med fotografi.Jag är helt besatt av saker som luktar gott, är fyllt av färg eller glänser. Så jag ger er mina bästa tips och recensioner av olika produkter men vi tar också upp allvarliga saker. Hur det är att leva med ett handikapp, att sitta i rullstol, demonerna som kan smyga sig på och ilskan som kan ta vid. Vi blandar det med lite fina bilder och hoppas att det blir bra i mitten.

Såhär beskriver människor mig:
Intelligent, Förebild, Sprallig, Glädjespridare, Kreativ, Viljestark, Kärlek, Social, Empatisk.

Det var väl det. Vill du veta mer om mig kan du trycka här.

Join the fun!


Malin på instagram

Kontakta mig


E-mail:
kontakt@malinsormlind.se

Företag, vänligen se bloggens policy.

Arkiv




Januari | Februari |Mars
April | Maj | Juni | Juli
Augusti | September | Oktober
November| December



Januari | Februari | Mars
April | Maj | Juni| Juli
Augusti| September| Oktober
November | December



Januari | Februari | Mars
April | Maj | Juni | Juli
Augusti | September| Oktober
November | December

Twitter

Copyright

Tack för att du förstår att samtliga bilder tillhör Fotograf Malin Sörmlind och är skyddade enligt upphovsrättslagen. Bilderna får ej sparas ner på något vis. Vid frågor - kontakta mig per mail.

Besökare

Nu: | Idag: | Vecka:
Totalt sedan 120101:

På Facebook

I kameraväskan



För att se bilden större - tryck här!

Google translate


Övrigt