Adapt or die ni vet


    Malin Sörmlind, tid

    Tid..

    Om du frågar tio personer så tror jag att nio utav dem skulle svara dig att de önskar att dygnet hade fler timmar. Bara några till! Fast om man spånar vidare på det så tror jag att kanske sju utav de nio personerna skulle använda den extra tiden till att proppa på med nya saker som de vill hinna med. Typ.

    Jag säger inte att det är fel. En gång i tiden var jag också en flitig liten myra som med exakt precision fyllde mina dagar med måsten, intressen och nöjen. Non stop från morgon till kväll. Men sedan fick jag en kalldusch och tvingades att anpassa mig till ett nytt sätt att leva. Adapt or die ni vet.

    Grundprincipen är densamma hos alla människor. Kort sagt, man har en viss mängd energi att fördela ut på dygnets alla timmar och när den är slut är det najtinajt. Ta sedan i beaktning att alla har olika förutsättningar, olika återhämtningstid och alla har inte samma startsumma av energi. Alltså, om du inte hinner återhämta dig, så har du mindre mängd energi att arbeta med nästkommande dag.

    I mitt fall tar allt en otrolig mängd energi. Varenda andetag, varenda rörelse, varenda tanke skopas ur en hink av energi och det var länge sedan den hinken var full. Jag minns inte ens en tid då hinken var hel. Nej nu är den full av hål i varierande storlekar som energin bara sipprar ut ur i ett jämt flöde och jag har försökt att både limma och plåstra om min lilla hink. Det är omöjligt. Så utöver den energi som förbrukas genom rörelser och dylikt läcker hinkfan också. Adapt or die.

    Om man inte lever i det så tror jag inte att man någonsin kan relatera. Ränderna går aldrig riktigt ur så jag är fortfarande en arbetsnarkoman, man skulle också kunna säga att jag är hörselskadad/envis för ni ska inte tro att jag lyssnar på min kropp alla gånger. En hörselskadad/envis tidvis korkad handikappad kvinna mot världen. Kroppen säger stopp, vädjar att jag ska lugna ner mig och jag säger schhh talk to the hand miss brain. Jag måste bara hinna med det här, detta och kanske det här också innan jag går hem. Kom igen nu, var ingen partypooper. Alla andra är ju med!

    Det kan vara så att jag senare blir bestraffad många gånger om, att kroppen tar ut sin hämnd men det tänker jag aldrig erkänna. Tårar kan man torka bort. Poff! Inga bevis.

    Jag arbetar fyra timmar om dagen, men jag gör allt jag kan för att pressa in fem eller nittio timmar inuti de fyra timmarna. Alla som är begåvade inom det matematiska ser ju direkt att den ekvationen inte går ihop alls. Fyra timmar som jag tillsammans med försäkringskassan, diverse läkare, psykologer, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och gemensamt folk och fä bestämt är toppen av berget, mer än så går inte för mig och det får jag acceptera. Adapt or die. Summan av kardemumman är att när min arbetsdag är slut är jag också det. Slut som artist, på återseende, hej svejs. Det tar ofta en halvtimme av tystnad innan hjärnan är ikapp och jag kan ge mig på någonting gigantiskt svårt som att handla lite påfyllnad till kylskåpet. Sedan far jag hem, vilar, plockar, lagar mat och inväntar Ludde. När han är hemma och vi har ätit handlar det egentligen bara om att varva ner och försöka hålla sig vaken en liten stund innan man sedan går till sängs för att vakna upp till samma karusell igen. Jag minns att en psykolog en gång frågade mig om det var så mitt liv så ut och om jag var nöjd med det. Och jag svarade honom att jag älskar mitt jobb, mina arbetskamrater och det sociala som mitt arbete innehåller, så länge jag orkar är det så här jag väljer att spendera mina dagar. Fördela min tid.

    Jag har den ofantliga turen att vara omringad av vänner och familj som har en otrolig förståelse för min situation. Kravlösa relationer fulla av kärlek och omtanke. De vet om att jag ibland behöver avboka med kort varsel och skulle aldrig få för sig att ge mig dåligt samvete för att min kropp inte orkar med. Det är ju inte direkt självvalt och det tjänar ingenting till att jag ska må dåligt i både kropp och själ för att jag inte kan. Så pass förstående människor måste man vara rädd om och jag gör mitt bästa för att visa dem min ofantliga uppskattning. Jag hoppas att de vet hur mycket de betyder för mig.

    Tid är ett värdefullt ord, framförallt när man inser hur ömtåligt och flyktigt ett ögonblick är. Jag försöker ta vara på dessa ögonblick och leva för livet. För om man tar in hela utsikten, så är världen bitvis en magiskt vacker plats full av äventyr, skratt, kärlek, relationer och glädje. Okej, den är inte så värst handikappanpassad än, men jag är en fena på att krypa. Adapt or die ni vet.


    Idag är ingen vanlig dag


    malin sörmlind

    Idag blir jag äldre. Det blir jag i och för sig varje dag, men just idag är det den dagen jag för tjugoåtta år sedan valde att highfajva mammas nedre region och säga whaddapp till livet. Den fjärde april 1986.

    Jag älskar att fylla år. En minut över midnatt skriker jag IT´S MA BIRTHDAY och somnar sedan om med ett stort leende på läpparna. Det är något speciellt ändå. Jag går runt med fjärilar i magen hela dagen och blir så rörd när människor gratulerar och sjunger. Vilket i sig är en ganska märklig sak att göra om man tänker efter vad det hela handlar om.

    Grattis Malin, för flera flera år sedan gjorde du någonting som alla andra också har gjort. Men du gjorde det exceptionellt bra! Här får du en tårta för att du tog beslutet att ta dig ur din mammas mage! WOHO!

    Tack mamma för att du släppte ut mig. Det var snällt.

    I morse gav Ludwig mig en present och jag kan inte låta bli att förundras över denna man. Han snappar upp små saker jag säger utan att ens tänka på det och förvarar det i valvet. Jag fick en fin verktygslåda, med en fin rosett på toppen och mängder av saker inuti. I flera månader har jag sagt att jag behöver ha en verktygslåda med lite bra och ha saker. Så att jag slipper be Ludde om hjälp hela tiden och ute i garaget hittar jag ingenting bland alla hans grejsimojser. Och eftersom att jag inte orkar vänta utan är mer för den där omedelbara tillfredställelsen så använder jag det som finns tillhanda. Man kan spika med en kniv, man kan spika med en vitlökskrossare. Men kan dra ut spikar med tänderna och man kan spraymåla ett soffbord… Inomhus. Det sistnämnda är dock inget jag rekommenderar.

    Lyckan är total kompisar. Hajja va jag kommer va händig från och med nu! Av mina fina arbetskamrater fick jag en fin blomma som nu står här på mitt skrivbord och är fantastisk. Den ska tydligen ha en kaffekopp med vatten varannan vecka. Jag får skriva in en påminnelse i mobilen.

    Nu låter vi den här dagen stråla vidare. Cuz IT´S MA BIRTHDAY!!!


    Tack, till var och en av er.


    Responsen efter mitt senaste inlägg har varit, för min del, otroligt överväldigande. Kommentarer, mail, sms, brev och vykort har ramlat in och jag har tagit till mig era vackra, peppande och härliga tankar.

    Att ha så många människor omkring sig som finns där bakom för att hjälpa till att bana väg genom livet är förunnat få och jag är ytterst tacksam för var och en av er. Ni hjälpte mig upp ur det svarta djupa hål jag gömt mig i de senaste veckorna. Man skulle kunna säga att ni gav mig en spade.

    Jag är nu på väg emot någonting magiskt. Jag vet inte vad. Jag känner bara inom mig att jag har ett mål, en destination. Ingen vet hur lång tid det tar att komma fram, eller om man någonsin gör det. Det viktigaste är nog att man är på väg mot någonting.

    Det enda nyårslöfte jag gav mig själv var att jag skulle vara lycklig. Att jag skulle känna fjärilar i magen och att jag skulle ha ett äkte leende på läpparna. Och det kan jag faktiskt säga att jag har nu.

    Det känns stort.

    Från djupet av mitt hjärta vill jag skriva tack till er. Ni skiner starkare än solen och finns alltid där för att plocka upp mig. Jag är så tacksam. Så tacksam att ord inte kan beskriva den värme jag känner.

    Tack.


    Hej, här är jag igen…


    malin sörmlind

    När någon frågar hur jag mår svarar jag nästan alltid samma sak; Trött, men det är okej.. För jag är inte den som vill stå på konsum och prata om mig själv, gå in på detaljer och släppa in människor på mitt innersta. På det som är fel på mig, som det måndagsexemplar jag är.

    För när jag mår riktigt dåligt stänger jag ute omvärlden helt. Jag låser in mig i mitt bo och slickar mina djupa sår tills jag tror mig ha kontroll över situationen igen. Då drar jag på mitt pokerface, tar ett djupt andetag och ger mig ut i världen ännu en gång. Med en tjock rustning som skydd. Jag vill inte prata med någon. Och absolut inte om min hälsa. Det spelar egentligen ingen roll vem det är. Folket som genuint bryr sig om mitt välmående eller fäna som flinar bakom min rygg. Alla dras över samma kam tyvärr. Det är nästan som att jag skäms för det. Skäms för att min kropp inte är som alla andras.

    Här, på min blogg släpper jag till lite mer. För jag kan formulera mina känslor på ett annat vis i skrift. Jag kan ta tid på mig och fundera ut vilka ord jag vill använda och vad jag vill förmedla. Vilken information jag vill dela med mig av. Det kan jag inte göra i en konversation på konsum. Det här är en trygg zon för mig. En neutral zon där jag kan växla mellan ämnen. Allt handlar inte bara om kroppen, för jag är så mycket mer än demonerna som härjar inuti mig. Här handlar lite om det magiska vi kallar för livet och lite handlar om min briljans.

    Truth time:

    Hörrni, för en månad sedan somnade foten ganska ordentligt. Mitt under ett möte med en säljare såg jag hur den nästan drog en suck och slappnade av åt höger. Jag blev väldigt förvånad, tog av mig skon och började försöka trycka och vicka den upp och ner. Det var precis som att min kropp glömt bort hur man gjorde. Ingen respons trots att jag kämpade mig blå. Jag väntar fortfarande att den ska vakna från sin tupplur. Att det är lite felkopplingar någonstans som kroppen helt sonika upptäcker och skriker NÄMEN och sen är jag lagad. Läkaren som undersökte mig för någon vecka sedan tyckte att jag skulle kontakta min neurolog för det var väl inte riktigt okej att en fot gör så bara liksom lite spontant. Men nej nej. Jag måste få tro att det är en tillfällig grej. En fix idé kroppen fått, som tonårstrots. Jag måste ge mig själv lite tid att bearbeta det här.

    Jag hinner inte med.

    Jag hade vant mig vid att inte ha någon känsel. Jag hade vant mig vid att manövrera runt i världen med en klumpig kropp som gör lite som den vill. Jag hade börjat känna mig lite säker på kroppen. Jag hade börjat lära känna den igen. Men att snubbla över sig själv när man står still är en begåvning i sig vänner. Att behöva kasta foten framåt och sedan snabbt dansa sig vidare för att foten bara viker sig är någonting som jag känner är ganska tråkigt i längden. Jag ramlar ganska ofta, det vet vi, så pass ofta att jag nästan inte ens tänker på det längre. Men jag blev rädd på riktigt när jag var en halv sekund ifrån att ramla med huvudet först rakt in i en stenvägg. Ramlade, det gjorde jag. Men jag fick kämpa som ett odjur för att sikta ifrån väggen. Jag hade inte bara mitt huvud att vara rädd om, jag hade två flaskor glutenfri öl till Ludwig som jag gömde i min famn som ett spädbarn. De klarade sig, för de som blev oroliga här. Det var nästan väggen en cm från toppen av min kropp som jag behövde för att få den här aha upplevelsen. PANG som en lavett slog det mig att det här går inte, det är inte värt det. Var inte så förbannat envis jämt, spara din energi. Det är inte meningen att du ska behöva gå och lägga dig strax efter sju på kvällen för att du är utmattad.

    Vi vet alla vilket stormigt förhållande jag och min rullstol har. Han älskar mig, men kärleken är knappast besvarad. Det heter hjälpmedel, inte stjälpmedel.. Använd stolen säger människor i min omgivning och då blir jag som ett trotsigt barn. Aldrig i livet säger jag och räcker ut tungan så att ögonbrynen försvinner långt upp i pannan.

    Men nu gav jag med mig. Envis och dumhet är snarlika varandra och kan vara svåra att se skillnad på. Men nu var det mitt val och det känns okej för stunden. Jag rullar fram genom livet och hör och häpna, jag kan vara vaken till nio.. Ibland halv tio.

    SCORE.


    Nya lärdomar att bära med sig genom livet


    Saker som jag har lärt mig sedan vi skrevs sist;

    1. Man skall icke dra förhastade slutsatser och tro att en kudde har rymt ner i fotändan, greppa ett stadigt tag och kasta tillbaka denna till sin rätta plats innan man ser om kudden har ögon och möjligtvis heter Iso. Det blir så sjukt dålig stämning i sovrummet.

    Lärdom: Öppna ögonen och kasta inte små hundar.

    2. Man skall icke duka upp en romantisk frukost i vardagsrummet med tillhörande tända ljus, en stor träbricka mellan oss med mängder av makalösa pålägg och ett gott glutenfritt hemknådat bröd för att sekunden senare starta en film på 46 tums tvn vars titel är ”The human centipede”. Min matlust är förevigt som bortblåst. Framförallt efter tvåan. Man måste ju se uppföljaren också.

    Lärdom: Titta på trailern innan du bestämmer om det är en film mat kan förtäras till.

    3. Man skall icke ringa för att boka ett hotellrum när man är så trött att man knappt vet vad man heter. Då kan det råka bli så att istället för att man presenterar sig på ett korrekt och möjligtvis lite skojigt vis utbrister man HOLA MAMACITA. Tystnaden som uppstår.

    Lärdom: Lyft inte luren för vuxna samtal till främmande människor om du har mindre än tre timmars sömn i systemet.

    4. Att spelet Hayday är löjligt beroendeframkallande. Jag skojar inte. Jag vet på minuten när mina tomater är redo för skörd, när min baconpaj är klar eller när kossorna behöver mjölkas. Jag sitter i flera timmar med paddan i knät och bläddrar igenom tidningen för att leta efter spikar, brädor, fiskfiléer eller lagfarter och jag blir uppriktigt arg när jag väl hittar det och någon annan redan har hunnit före och köpt varan. Häromdagen när jag gick ut i köket såg jag en skruv ligga på diskbänken och min första tanke var, YES! Nu kan jag uppgradera ladan. Det kan inte vara sunt.

    Lärdom: Håll dig ifrån spelen, du kan inte hantera det. Yatzi, det kan du spela. Allt annat. No no.

    5. Att om man inte har något speciellt för sig på morgonkvisten kan man alltid fördriva tiden genom att först tvätta ansiktet och sedan innan man ens torkat av sig allt vatten, svimma så där teatraliskt med handen mot pannan. Vill man verkligen spexa till det hela så ska man sikta med huvudet mot kanten på badkaret. Sedan när man vaknar kan man se hur smutsigt det är under badkaret och vem vet, du kanske till och med hittar din rakhyvel som du letat på tok för länge efter. Bonus (FMIM, för mycket info Mallan) Nu är det rent under badkaret och mina ben kittlar inte längre.

    Lärdom: Svimma inte. Om du gör det, sikta mjukt. Badkar nej, matta ja.

    6. Inpackning i håret är något jag försöker göra en gång i veckan. Nu när jag så sakteliga är på väg tillbaka mot min naturliga blonda hårfärg bleks håret var femte vecka så inpackning är med andra ord välbehövligt. Jag tycker om att kladda inpackning, höra hur mitt hår säger nom nom nom nom och sedan låta det gosa den kvarten som den gör allt det som den ska och sedan får den bara vara där tills jag tvättar ur det några timmar senare. Problemet är att jag har helt sämst minne och det har hänt mer än en gång att jag haft en inpackning hela dagen, somnat i soffan på kvällen, vandrat rakt upp i sängen, gått upp på morgonen, kammat håret och vandrat till jobbet. Halvvägs in på dagen minns jag att visst ja. Nu är mitt hår väldigt väl inpackad. Najs.

    Lärdom: Ställ någon form av påminnelse. Du behöver det. Alla vet det.